Om distansmöten

2020 har fört med sig en bra sak: fjärrmöten. I biblioteket kan man inte göra mycket distansarbete, vår viktigaste uppgift, trots alla nya driftsätt, är kundservice. Särskilt på små och glesbefolkade bibliotek hanterar varje anställd en låne-, retur- eller informationstjänst varje dag. Trots alla möjligheter som det digitala ger, görs vårt viktigaste arbete fortfarande i det fysiska biblioteksutrymmet, där vi kommunicerar ansikte mot ansikte med kunden. Möten och utbildningar är dock framgångsrika på distans.

För en som jag som bor i Korve och har lång pendling är det en enorm lättnad att inte behöva åka till Helsingfors hela dagen för ett och en halv timmes möte. Tack vare modern teknik kan jag delta i det från arbetsplatsen eller hemifrån. I arbetslivet måste man hela tiden lära sig nya saker och tröskeln för att delta i den utbildning som anordnas i Lahtis sänks hejdlöst av att man inte behöver sitta fem timmar på tåget för en halvdagsutbildning och var rädd för att gå vilse i storstadens syndiga närstrid på ondskans vägar.

Förra veckan höll jag en 15 timmar lång presentation om min egen del av Monilukutaitoa sanataiteella-projektet på bibliotekets distansorganiserade utvecklarfestival. Det fanns folk från biblioteken i Kanta och Päijät-Tavastland, Kymmenedalen, Södra Karelen, Birkaland och Mellersta Finland. Ursprungligen skulle festligheterna anordnas i Tavastehus. Det hade praktiskt taget tagit mig två arbetsdagar att hålla den där femtonminuterspresentationen om den ursprungliga planen hade hållits. Eller en obehagligt lång.

Okej, jag tycker inte om att resa. Jag föredrar att tillbringa mina lediga dagar och semestrar hemma. Fjärrpresentationen har dock sina utmaningar. Jag blir alltid spänd på om uppkopplingen hemma fungerar och om den gör det, om mikrofonen fungerar. Kan jag öppna bildspelet som jag gjorde med Power Point på jobbet med gratisversionen på min hemdator, jag kunde inte. Oftast är problemen lösta, även i det här fallet öppnade arrangören av evenemanget mitt bildspel från sin egen dator och vände blad efter mina önskemål.

Det svåraste med att hålla presentationen på distans var att jag inte kunde se publiken. Jag vet inte om de sov, skrattade åt mina skämt eller visade otrevliga fingertecken, trötta på mina skämt. Det fanns ett chattalternativ vid evenemanget organiserat via Teams, men jag kunde inte läsa kommentarerna som kom dit, jag var tvungen att fokusera på att tala. Det rekommenderas dock inte att läsa chattmeddelanden i mitten av presentationen, eftersom talarens tonfall inte skiljer sig från den skrivna texten och möjligheten till feltolkning är möjlig i en hast. Det handlar om den så kallade twittereffekten, där allt som skrivs tolkas på det mest obehagliga och alltid fel sätt som möjligt. Och allt detta är oftast helt målmedvetet.

Om jag i framtiden får tala vid ett evenemang som anordnas på liknande sätt kommer jag att be deltagarna att ha kameror och mikrofoner på. Det är mycket lättare att uppträda om jag kan se publikens reaktioner och höra deras suckar, susandet av papper och väsandet av skrivande. I ett distansmöte kan du till och med hosta utan att känna dig som en dålig människa.

Nu börjar jag dock förbereda mig för ordkonst- och bokrådgivningstillfällena som kommer att hållas live på plats. Jag hade den första i höstas förra veckan, torsdag är nästa. Innan dess kommer jag att delta i prestationsträning som anordnas av AKE i Lahtis. Avlägset. I instruktionerna som följde med inbjudan stod det att kamerorna kommer att vara påslagna under hela utbildningen. Tack! Du måste bara komma ihåg att raka dig och ta på dig byxor.

mika kahkonenimatra.fi (mika[dot]kahkonen[at]imatra[dot]fi)
Tel: 020 617