Om bibliotekens oberoende

Vi lever i extraordinära tider. Vår generations första riktiga skärmstol sedan den stora depressionen i början av 1990-talet. Det är möjligt att efter krisen börjar en ny, bättre tid. Möjligheten är försvinnande liten, en människa lär sig inte, men den finns där.

När pandemin är under kontroll kommer även biblioteken att öppna sina dörrar igen. Även självhjälpsbibliotek. Självhjälpsbibliotek, eller som jag föredrar att säga: delvis självhjälpsbibliotek. Det finns inget helt fristående bibliotek, eftersom inget bibliotek kan fungera utan professionell personal.

Självhjälpsbibliotek är, trots sitt något missvisande namn, en fantastisk uppfinning. Tack vare sitt oberoende kan biblioteket vara öppet från morgon till kväll, alla dagar på året. Det innebär att kunderna under en del av öppettiderna servar sig själva. Självbetjäningsbiblioteket kallas vad det är, för det låter bättre än ett självbetjäningsbibliotek...  

Att vara egenföretagare kräver att kunden är aktiv, social och lär sig nya saker. Att lära sig att vara självständig borde inte vara omöjligt för någon. Syftet är att göra självbetjäningsbiblioteken så tillgängliga som möjligt, så att alla biblioteksanvändare har en lika skattemässig ställning även under självbetjäningstid. Det är inte lätt, men det är målet.

Ett självhjälpsbibliotek skapas inte genom att knäppa med fingrarna. Rajapatsas biblioteks självständighet krävde en omfattande renovering, Vuoksenniska är ett helt nytt bibliotek. Planeringen av huvudbibliotekets självständighet går i hög takt och det kommer att kräva en hel del utrymmesförändringar.

För att biblioteket ska bli delvis autonomt krävs det att man skaffar en hel del teknik som inte nödvändigtvis finns i ett traditionellt bibliotek. Passerkontroll, upplåning, återlämning och möjligheten att söka information ska organiseras på ett sådant sätt att kunden kan göra dem själv, även om personalen inte är där. Kunderna måste läras att agera självständigt, personalen måste utbildas för att behärska nödvändig teknik och vägleda kunder. Nu måste till exempel en hel del förändringar göras i huvudbiblioteket, även bara i hyllornas ordning, så att kameraövervakning blir möjlig. Tyvärr behövs kameraövervakning, det har erfarenheten visat.

Självhjälpsbiblioteket fungerar inte utan personal, inte gratis. Ett bibliotek utan personal är bara ett boklager. Även på självbetjäningsbibliotek sköter bibliotekspersonalen anskaffning och borttagning av material, innehållsbeskrivning, ordningsföljd för lån, hyllning, hantering av bokningar och underhåll av självbetjäningsteknik. Personalen strävar efter att böckerna ska hamna på rätt plats och att tekniken fungerar när kunden besöker biblioteket klockan sju på morgonen på väg till jobbet eller före nio vid kvällsnyheterna. Städning och underhåll av lokalen ska också ombesörjas. Vi biblioteksproffs och proffs från andra områden som stödjer vårt arbete behövs fortfarande, trots att vi är egenföretagare.

Det finns ingen anledning att vara rädd för självhjälpsbibliotek. De kan minska servicetiderna något, men tillgängligheten förbättras. En dag kanske vi ännu får se bibliotek som är öppna dygnet runt året runt. Självhjälpsteknik är redan lätt att använda, det kommer säkert att bli ännu enklare med all sorts ny teknik. Jag tror att det inte dröjer länge innan returer och lån registreras samtidigt som en kund går in eller ut genom biblioteksdörren.

mika kahkonenimatra.fi (mika[dot]kahkonen[at]imatra[dot]fi)
Tel: 020 617