Om notböcker

Jag lånade på biblioteket en ny bok skriven av Juice Leskinen, Juice speaks: collected memoirs vol 1. Det är en nästan ord för ord-transkription av Leskinens radiointervjuer som gjordes för 30 år sedan, hela boken är bara konstnären själv. Jag minns att jag lyssnade på några avsnitt av det där intervjuprogrammet i realtid, och tack vare arbetet blev jag inspirerad att minnas musikböckerna som hade imponerat på mig.

När jag började intressera mig för musik på riktigt i början av 80-talet läste jag nästan alla böcker på finska om populärmusik som jag kunde hitta på biblioteket. Då var det lätt, det var få av dem. Det fanns några Soundi-böcker, några från Love Kustannu, några från större förlag också. Till exempel har Hannu Nybergs Rock to the Wire, Jake Nymans Rocktieto-serie, Peter von Baghs Elvis och Esa Pakarinens och Toivo Kärjes memoarer fastnat i mina tankar. Min musikvärld expanderade med våld, för för att ens få lite information var jag tvungen att läsa om artister som annars inte var intressanta för tonåringen. Jag vadade till exempel igenom Charlie Gillets tvådelade historia om rock'n'roll The Heartbeat of the City, även om jag förstod dess innebörd och den stora mängden information först ett par decennier senare, när jag äntligen blev upphetsad över afrikanska - Amerikansk traditionell musik. Som tonåring kunde jag inte inse hur lite respekt Gillet visade för Elvis Presley och The Beatles.

Jag minns hur vemodigt jag läste en artikel om Ljud från uppslagsverket för finsk rock av Esko Lehtonen. Jag förbannade när det inte fanns i Parikkalas bibliotek. Det föll mig inte in att det kunde ha lånats eller ens begärts att skaffas av biblioteket. Jag läste Juho Juntunens Tuuliajolla-bok först efter att jag gick och jobbade på biblioteket och insåg möjligheten till fjärrlån. Lyckligtvis köpte min syster, som är urbane, mig ett JV på rea. Boken Heavy rock redigerad av Sappinen. Det blev en bibel för mig, vars obestridliga sanningar jag än idag refererar till...

Det var ett stort firande när jag hittade Philip Normans böcker om The Beatles och The Rolling Stones. Beatlesboken Shout! var som Guds ord för mig. Jag har läst den många gånger och till och med köpt den till mig själv. När jag senare, efter att ha lärt mig mer om ämnet, insåg att Normani skrev hö och musikaliska analyser som gick helt fel blev jag mycket besviken. Jag insåg redan det dåliga med Stones-boken när jag läste den för första gången.

Situationen när det gäller musikböcker förändrades när vi gick in i 2000-talet. Inhemska musikböcker av hög kvalitet började ges ut i överflöd och utländska böcker översattes så mycket att jag inte längre kunde läsa dem. På 80-talet hade jag inte kunnat föreställa mig att jag till exempel skulle lämna Robert Plants biografi oläst när jag bara inte orkade mer.

Några kulminationspunkter i inhemsk populärmusiklitteratur på 80-talet var Sleepy Sleepers-boken i Jytinää Eestis och Jake Nymans Onnenpäivät-böcker. Nymans böcker var nummer ett i Finland, England och USA 1955-69. Innan Internet var Onnenpäiväs ovärderliga för människor som mig. Jytinää i Estland hade däremot ganska mycket gonzojournalistik och den fick ett så legendariskt rykte att den troligen stals från alla bibliotek i Finland. Det andra mest stulna materialet på biblioteken vid den tiden var Huumeasema Zoo, Great Shark Hunt och lagböcker. Till och med de framtida advokaterna var fattiga studenter, och ungdomen ruinerades till och med för 30 år sedan...

Santtu Luotos utmärkta bok Eppu Normaali, Tiimalass tomte, verkar dock starta själva guldåldern för inhemska popmusikböcker. Därefter dök många bra, omfattande och stiliga verk skrivna om olika konstnärer upp. Vesa Kontiainens Popeda-bok Illikeesti kikitaa, Honey Aaltonens Hurriganes, Viljami Puustisens 22-Pistepirkko och Kingston Wall-böcker, Mape Ollilas Nightwish och så vidare och så vidare. En som definitivt är värd att nämna är Jee jee jee: den finska rockens historia, den första omfattande historien om inhemsk rock sedan 80-talet. Det finns dussintals fina inhemska musikböcker och utländska böcker översätts ständigt till finska.

Bland inhemska musikskribenter har Mika Järvinen särskilt utmärkt sig under de närmaste åren. Den här jublande musikern har skrivit tegeltjocka verk om Uriah Heep och mitt favoritband Deep Purple. Det senare är det bästa som någonsin skrivits om Purple, enligt experter är Uriah Heep-boken på en liknande nivå.

Det har också kommit ut en hel del dåliga notböcker. Den mest oturliga av dessa är de hastigt skrivna faninläggen av stjärnor som har dykt upp från olika reality-tv-tävlingar eller unga artister som släppt sitt debutalbum, vars innehåll är ungefär detsamma som Suosiks minipocketböcker från 80-talet. Självklart har de också sin plats, för det finns inga fler Favoriter.

Den där Juice-boken nämnde jag i början. Det är ett insiktsfullt dokument, men inte en lättläst bok. Det är viktigt att en omfattande intervju med en så betydande musikskapare har dokumenterats i en bok, men den hade varit lättare att läsa om den hade redigerats i ett tydligare format. Som en förvirrad ord-för-ord-transkription kommer den knappast att läsas av andra än de som redan gillar Juice Leskinens musik och litterära verk.

Många böcker har skrivits om änka. Den mest omfattande av dem är Antti Heikkinen Risains liv. Det är bra, men repetitivt på grund av för många direkta intervjucitat. Dessutom är Heikkinens analyser av Leskinens register lustiga. Heikkinens milda skrivstil räddar dock mycket och det är jättekul att boken är skriven av en ung man. Trots att Heikkinen är äldre än sin ålder har han förutom Leskinen skrivit om Kalle Päätalo och Jaakko Tepo.

Reijo Korpeinen skrev redan 1987 intervjuboken Ekkös sä Juice oo. Den memoarbok som Leskinen själv skrivit är utmärkt, men ganska smal. Det var meningen att det skulle komma en uppföljare till boken, men den förblev oskriven. Överraskande nog framstår Harri Rinteens Juice on/Juice off som den mest intressanta Juice-boken. Relationen mellan Leskinen och Rinne är också on/off, och Rinne är en minst lika svår person som Leskinen själv att motivera med samtida beskrivningar och denna bok. I sin bok har dock Rinne, tror jag, kunnat teckna en giltig bild av både sig själv och Leskines.

Det finns så många bra inhemska musikböcker att jag bara skulle skrapa på ytan här. Det är kul att det fortfarande skrivs och publiceras musikböcker, trots att vi har Wikipedia, Allmusic och sociala medier. Men beroende på förlag och utgivningsmetod är böckerna något reviderade, strukturerade och förhoppningsvis också välskriven information. Man måste vara källkritisk mot dem också, vilket till exempel Philip Norman jag nämnde visar. Lyckligtvis lärde Norman sig av sina förhastade handlingar på 80-talet, och har därefter skrivit utmärkta biografier om bland annat Paul McCartney och John Lennon.

Alla böcker jag nämnde går att läsa på biblioteket.

mika kahkonenimatra.fi (mika[dot]kahkonen[at]imatra[dot]fi)
Tel: 020 617