Tankar om sommaren - #KESÄIMATRALLA avslutning

Jag är Riina Tanskanen, kommunikationspraktik i Imatra stad, och jag älskar Imatra av hela mitt hjärta. Jag älskar det, trots de välkända bristerna – här brukar nya idéer landa några år för sent och stadsdelarna är lika små som Koskenpartas huvudgata. Naturligtvis är det begränsade antalet mönster ibland irriterande. Efter att ha vuxit upp hela livet i en lagom liten stad vet människorna du växte upp med ganska väl vad som fanns där för fem eller tio år sedan, och intrycket du fick i mellanstadiet kommer aldrig att försvinna från folks medvetande.

Det finns dock en tillgång som kallas gemenskapsanda gömd i de små mönstren. På gatorna i storstäderna kan du gå i fred utan rädsla för att den goda dagen kommer runt hörnet, men samtidigt gör miljön en person osynlig. Ouppmärksamhet i sig är inte dåligt om en person uppfattar det som en fördel, men dess baksida är en känsla av obetydlighet. Småheten, å andra sidan, gör allt mer personligt; Från baksätet på den skåpbilsstora bussen kan man höra förarna prata mycket bra och det är inte ovanligt att se en korg med äpplen i brevlådan, med en lapp påklistrad där det står "Du kan ta det!"

För mig betyder Imatra framför allt gemenskap och att göra saker tillsammans och det har varit fantastiskt att märka att detta även syns i stadshusets anda under sommaren. När ett gäng fangirls slog läger framför stadshuset för att vänta på Robins spelning togs de om hand av hela huset; först beklagade vi det kyliga vädret för att campa i kafferummet och sedan gav vi tjejerna chokladkakor dekorerade med Imatra-klistermärken och regnrockar. Det verkade enkelt – en grupp ungdomar som köade till en spelning var en sällsynt händelse och naturligtvis borde de komma ihåg på något sätt, men tjejerna sa själva i sin kundfeedback att de fick ett sällsynt slags vänligt bemötande.

Vi från Imatra har välsignats med galenskap, med kraften som vi organiserar tre musikfestivaler ensamma under juli och vi tror fortfarande på det vi gör lika hårt som pappersindustrin. Medan jag gjorde kampanjen #KESÄIMATRALLA fick jag prata med underbara unga människor, som alla speglade Imatras eld på sitt eget sätt. Trots småstadens begränsningar har Imatra unga människor som har modet att driva kommunala initiativ för könsneutrala toaletter och viljan att stärka Imatras hiphopkultur – hur absurt det än låter jämfört med våra vana normer.

Infantilismen som stänker hos de unga är en resurs för framtiden och därför bör den vårdas. Min galenskap har matats, vilket jag kan tacka Imatra som samarbetade gymnasiet för, och när jag nästa gång ska studera litteratur i Tammerfors kommer jag att ha sällskap av en oerhört stark känsla av att jag räcker och jag kommer klara mig. Utöver gymnasiet har mitt sommarjobb som kommunikationspraktikant i staden Imatra gett mig kompetens inför framtiden – om än lite annorlunda än jag trodde från början. Det kändes otroligt att lära känna "jobben på fältet" innan man ens hann påbörja sina studier, men nu efter min praktik förstår jag att jag har lärt mig mest av de vuxnas värld.

Arbetslivets regler, maktstrukturer och verksamhetskulturer i en stor organisation verkade svårare att förstå än något ämne någonsin, och till råga på allt kommer ingen vuxen att tugga upp dem redan, utan man måste lägga märke till allt själv. Istället blev vuxna plötsligt jämställda kollegor. Framför allt har skolans värld vant sig vid tanken att alla vuxna på något sätt befinner sig i en auktoritetsposition, varför det är lätt att relatera till vuxna i allmänhet. Till en början var jag alienerad från den nya situationen, men efter att ha återhämtat mig från den initiala spänningen började jag lära mig att relatera till vuxna som – ja – människor, och idag är jag nästan måttlig i fika-snack.

Min sommar på Imatra spenderades huvudsakligen på kontoret och jobbade med kampanjen #SUMMER IMATRA, och jag kunde inte ha bett om ett bättre jobb. Det tidigare stora och fyrkantiga stadshuset har börjat kännas som hemma och jag saknar middagstimmarna, när horoskop analyserades och när jag uppdaterade hur jag kunde vara barn eller barnbarn till de andra bordskamraterna. När jag sökte tjänsten som kommunikationspraktikant pressade jag mig själv så hårt att jag inte kunde låta bli att beundra om någon annan hade blivit vald och jag siktar på att fortsätta på samma linje hela sommaren. Jag verkar inte veta hur jag ska göra annat än min fulla potential, för innan sommarjobbet gav jag allt lika mycket till studentexamen och inträdesprov. Efter en tuff start stundar äntligen några veckors semester och nu kan jag med tillfredsställelse säga att jag är sista dagen som kommunikationspraktik i staden Imatra.